theflummpigs

Minns att år efter år var du tomten fram tills jag kom på dig genom att dra ner skägget och sa att jag visste att det var du eller när du tillät mig rida på din rygg fastän du hade ont eller när jag fick sova i din säng och inte du. När du visade mig platsen där rådjuren kom när du matade dem på vintern eller när vi snickrade tillsammans i källaren varje gång jag var på besök tills jag tyckte det var barnsligt. När du gjorde mig mindre rädd genom att hålla mig i handen när vi gick bland alla tjurar i stallet som jag alltid var rädd för eller alla gånger då du fick gå när jag cyklade iväg med min lila rosa cykel med sån lång orange flagga på som du än idag har kvar i garaget rller när du överaskade mig med att köra mig till skånes djurpark som jag älskade eller var ute tillsammans under våren och samlade upp alla kottar som hade ramlat ner. När vi spelade fotboll, spel, kulor eller....... Jaa, skulle kunna fortsätta skriva ner massa minnen som jag aldrig någonsin kommer glömma.

Pappa berättade ändå för ett bra tag sen att jag skulle förbereda mig inför detta men hur fan kan man det när man inte kan göra det? Visste väl själv också att du både är gammal, sjuk och hade åkt in och ut från sjukan rätt mycket på sista tiden. Men trodde inte det skulle gå SÅ fort som det har gjort nu. Igår var dessutom första gången jag åt farmors chokladpudding utan dig och det kändes inte rätt, har alltid ätit den när du har varit med. Men ville ändå vara med farmor när du inte är hemma längre och hålla henne sällskap och dels för att jag ville träffa/umgås med henne.

Är helt ärligt rädd, men får ta en dag i taget nu. Ska ju besöka dig imorgon med pappa, vill ge en stor kram men det kan jag inte. Du måste vara stark, vill inte släppa taget om dig, inte än i alla fall, det har gått för fort.